Hård dag för Milo

Idag börjar jag på en kurs på Arbetsförmedlingen som gör det svårt för mig att lämna Milo ensam hemma och för Milo att vara ensam hemma. Men vad gör man? Jag viste att jag skulle komma hem på lunchen för att ta ut honom och krama om honom och städa upp efter honom ifall han gjort ifrån sig inne mm och så viste jag att jag skulle ej vara borta hela dagar varje dag. Så det var ju bara de två första dagarna som skulle vara jobbigast för oss. Så vi hade radion på och han hade alla sina leksaker och vatten och frukosten att mumsa på och dessutom så lade vi lite godisar i hans säng och i filen så han fick leta efter dom och på så vis vara lite ockuperad på annat en stund.

Naturligtvis var jag ute med honom direkt på morgonen så han fick göra av sig medans min man fixade frukosten åt oss och Milo och min man skulle till Örebro för att hämta den nya bilen han köpte med tanke på Milo, så han var hemma lite längre efter att jag åkt, vilket var ju bra.

När jag kom hem på lunchen så var Milo så glad, ledsen och rädd samtidigt att det gjorde ont i bröstet på en, men vad kan man göra. Vi kramades och gosades så vi båda mådde bättre och så tog jag ut honom så han fick göra ifrån sig och snabbt in igen för jag hade bara en timme på mig att hinna med att även äta innan jag skulle vara tillbaka. Milo hade bara kissat inne så jag torkade fort upp det och slängde i mig lunchen och iväg till kursen igen. Det var inte roligt att tänga dörren i ansiktet på stackars Milo som vibrerade av rädsla och var så ledsen. Stackarn. Men när jag kom hem från kursens första långa dag så möttes jag av att den nya bilen redan var parkerad på infarten och min man var ute med Milo. Min man sade att han hade gjort båda behoven inne och det kan jag förstå då han fick vara ensam lite längre den andra vändan, men allt var uppstädat och Milo fick nu vara ute ett tag och springa. Milo och jag hälsade på varandra och kramades och pussades och han vart helt till sig den rara lilla hunden. Så dag ett var avklarad.

Resterande tid av kvällen satt han som ett frimärke brevid mig hela tiden. Vart jag än gick var han efter mig för han ville inte bli ensam igen. Så jag hoppas morgondagen kommer att gå bättre.